Skaffa en egen blogg - Klicka här »     Logga in »    |    Diskutera i vårt forum    |    Support    |    Senaste aktiviteter på vimedbarn.se:

Att få barn i vecka 23

2012-02-04 @ 20:44

Eftersom jag är helt ny här så tänkte jag berätta min historia..

Allting började den 12 November -11 då jag plötsligt fick kramper i magen. Min man ringde en ambulans som snabbt var på plats och vi åkte till förlossningen på Örnsköldsviks sjukhus. Jag var då i vecka 22+6 och hade inte en aning om vad som väntade.

På natten blev jag sämre.. Drabbades av en huvudvärk som jag inte visste var möjlig och kräktes hela natten. En av sköterskorna satt och vakade över mig tidigt på morgonen och hon förklarade för mig att jag var väldigt väldigt sjuk. Jag förstod ingenting.. Efter en stund kommer doktorn in och talar om att jag måste åka till Umeå! Jag blir körd ner till IVA där jag får en kortisonspruta, en kiss kateter och en massa dropp, sen bär det iväg med blåljus i ambulansen upp till Umeå.

Väl framme i Umeå så är allt väldigt dimmigt. Jag har ett blodtryck på 220/160 och det känns som om jag ska dö om jag öppnar mina ögon. Läkare och sköterskor springer fram och tillbaka, kopplar dropp, kollar blodtryck, ger mig info som jag glömmer lika fort.. Men en sak har jag fattat vid det här laget: Jag har HELLP syndrom, och så fort jag är tillräckligt stabil så kommer dom att plocka ut bebisen ur min mage.. Det enda jag kunde tänka på var att hon inte hade ett namn. Om dom nu skulle ta mitt barn så skulle hon i alla fall ha ett namn.. Ett namn på födelsebeviset, kuvösen eller gravstenen.. Det blev Denise!  Denise, Lova, Mi-Rakel Decker, född med akut kejsarsnitt 14 november 2011 kl 11.31. Vikt: 399 gram

Jag trodde aldrig att jag skulle få se henne levande! Dom sprang direkt iväg med henne efter att dom klippt navelsträngen. Jag hann inte ens se henne.. Jag fick åka ner på IVA och ligga där i ett dygn innan jag fick komma tillbaka till mitt lilla rum på förlossningen!

Jag kunde inte fatta att det här hade hänt! VAD hade hänt? VARFÖR? Allt var bara som en enda dimma, men efter ett par dagar så fick jag åka upp i min sjuk-säng till Barn 4 för att titta på min dotter! Jag minns att jag låg i sängen och försökte lyfta upp överkroppen för att se henne där inne i kuvösen. Jag såg henne inte! Hon var såfruktansvärt liten så att hon försvann där i sin lilla toffel. Hon var kopplad till en massa slangar, respirator, dropp, nevelkateter osv osv. Jag bara grät! Jag tror att jag glarade fem minuter, sen orkade jag inte mer!

Dagen därpå var det enda jag kunde tänka på, synen av min lilla dotter liggandes alldeles ensam där i kuvösen. Ensam och övergiven. Jag hade övergett mitt barn, och nu visste ingen om hon skulle överleva eller inte! Hur kunde det bli så här?

Jag har bloggat, VARJE dag, flera gånger om dagen under hela vår tid här på Neo. Det har hänt mycket och jag har tappat hoppet många gånger.

Just idag är Denise 34+6 veckor gammal och väger ca 1350 gram..

Ni kan läsa om allt som hänt på min gamla blogg. Starka känslor, starka bilder. Hopp, förtvivlan, glädje, sorg och en massa kärlek!  www.prematurmamma.bloggplatsen.se


2 kommentarer på inlägget “Att få barn i vecka 23”

  • Minna

    Helt sjukt, det är svårt att förstå hur du haft det mer än att det mäåste ha vart fruktansvärt att inte veta….

    Underbar blogg!

    2012-02-05 kl 1:24 f m
  • gellis gellis

    Jag hoppas att lilltjejen fortsätter att vara stark och tuff, hoppas hon blir stor och stark.

    2012-02-05 kl 1:16 e m

Kommentera

stats